Irans kulturella arv står inför ett förödande hot då marksänkningar snabbt eroderar ikoniska historiska platser och värdefullt kulturarv.

Måndag juni 9, 2025

Irans kulturarv, en hörnsten i dess historiska identitet, står inför en alarmerande och eskalerande kris på grund av de förödande effekterna av marksänkning. Detta långsamma fenomen, ofta kallat en "tyst jordbävning", orsakar irreparabla skador på några av landets mest värdefulla landmärken, inklusive de antika städerna Isfahan, Persepolis och Naqsh-e Rostam. Den snabba markytans sjunkning, driven av ohållbara jordbruksmetoder, överdriven grundvattenutvinning och naturliga geologiska förändringar, hotar den strukturella integriteten hos dessa ikoniska platser. Med betydande risker för Irans rika kulturarv krävs det brådskande åtgärder för att bevara dessa ovärderliga skatter innan de går förlorade för alltid.

Marksättning hotar Irans kulturarv: En tyst kris för historiska platser

Irans kulturarv, en oersättlig tillgång som inkluderar några av världens mest berömda historiska monument, är för närvarande allvarligt hotat på grund av fenomenet marksänkning. Denna långsamt fortskridande katastrof, som har beskrivits som en "tyst jordbävning", orsakar oåterkalleliga skador på många av landets mest ikoniska kulturella platser. Fenomenet har nyligen uppmärksammats efter att en rapport som presenterades av den iranska ministern för kultur och islamisk vägledning den 8 juni belyste de faror som marksänkningar utgör för historiska platser, museer och gamla byar.

Marksänkningar är en gradvis sjunkning av markytan orsakad av olika faktorer, inklusive överdriven grundvattenutvinning, ohållbara jordbruksmetoder och naturliga geologiska processer. I Iran accelererar marksänkningarna i en alarmerande takt, där Isfahan och andra områden i Marvdasht-regionen blir viktiga hotspots för denna kris.

Stigande risker i Isfahan

Isfahan, en av Irans största och historiskt mest betydelsefulla städer, har identifierats som det område som är mest utsatt för marksänkningar. Enligt tillgängliga uppgifter står Isfahan inför de högsta nivåerna av marksänkningar i landet, och fenomenet sprider sig snabbt i staden. I takt med att bostadshus, kritisk infrastruktur och viktiga anläggningar dukar under för effekterna av marksänkningarna blir effekterna på historiska landmärken alltmer oroande.

Den antika staden Isfahan, som en gång var det persiska imperiets juvel, står nu inför skador på sin historiska arkitektur. I takt med att marken förskjuts och sjunker under staden är stadens rika kulturella tillgångar, inklusive palats, moskéer och broar, sårbara för allvarliga strukturella skador. Experter är särskilt oroade över att om denna kris inte åtgärdas snart kan staden förlora en stor del av sitt kulturarv.

Persepolis och Naqsh-e Rostam: Ikoniska platser i fara

Landsättningsproblemet äventyrar också två av Irans globalt mest erkända arkeologiska skatter: Persepolis och Naqsh-e Rostam. Persepolis, den ceremoniella huvudstaden i det akemenidiska riket och ett UNESCO-världsarv, har stått som en symbol för forntida persisk storhet i över 2,500 XNUMX år. Den eskalerande marksättningen i det närliggande området utgör nu en allvarlig risk för detta forntida landmärke.

Naqsh-e Rostam, en nekropol som inrymmer gravar för akemenidiska kungar, inklusive den berömda graven för kung Darius I, påverkas också av marksänkningar. Dessa forntida platser, som lockar tusentals turister och historiker varje år, är en del av Irans viktigaste kulturella och historiska arv.

Fenomenet med marksänkningar i Marvdasht-regionen, där både Persepolis och Naqsh-e Rostam ligger, har redan kopplats till ohållbara jordbruksmetoder. Dessa aktiviteter, särskilt det överdrivna uttaget av grundvatten för bevattning på de bördiga slätterna i Fars-provinsen, har spelat en viktig roll i att driva den snabba marksänkningen i regionen. Experter uppskattar att sänkningstakten i regionen ligger mellan 20 och 30 centimeter årligen, en oroande takt som hotar att undergräva den strukturella integriteten hos dessa arkeologiska skatter.

Uppmaningen till omedelbar åtgärd

Vid en nyligen genomförd expertpanel om klimatförändringar och kulturarv, organiserad av Research Institute of Cultural Heritage and Tourism (RICHT), i maj, uttryckte Mehdi Zare, en framstående professor från International Institute of Earthquake Engineering and Seismology, allvarlig oro över den snabba marksänkningen som sker i Marvdasht-regionen. Han betonade att utan omedelbara och samordnade åtgärder kan Irans mest värdefulla kulturella landmärken drabbas av irreparabla skador.

Zares oro delas av många inom kulturarvsvård, som efterlyser ökat samarbete mellan olika myndigheter, miljöorganisationer och lokala intressenter för att minska riskerna med marksänkningar. De förespråkar åtgärder som hållbara jordbruksmetoder, strängare regler för grundvattenutvinning och implementering av avancerad teknik för att övervaka och åtgärda marksänkningar innan de når kritiska nivåer.

En tyst kris

Marksänkningar är kanske inte lika visuellt dramatiska som andra naturkatastrofer, men dess långsiktiga inverkan på Irans kulturarv kan vara lika förödande. Den gradvisa marksänkningen under historiska platser har beskrivits som en tyst kris, en kris som hotar att urholka Irans rika kulturella och historiska arv bit för bit.

Allt eftersom situationen förvärras blir det alltmer uppenbart att det är viktigt att agera. Att bevara dessa fornlämningar för kommande generationer är inte bara en fråga om nationell stolthet; det är ett ansvar att skydda mänsklighetens kollektiva arv. Klockan tickar, och de åtgärder som vidtas under de kommande månaderna och åren kommer att avgöra framtiden för några av världens viktigaste kulturskatter.

Irans kulturarv är allvarligt hotat då marksänkningar snabbt skadar dess ikoniska historiska platser, inklusive Isfahan, Persepolis och Naqsh-e Rostam. Brådskande åtgärder behövs för att bevara dessa ovärderliga landmärken för kommande generationer.

Iran befinner sig i en kritisk tidpunkt i sin kamp för att bevara sitt kulturarv. Landsänkning är ett ständigt hot mot städer som Isfahan och mot forntida platser som Persepolis och Naqsh-e Rostam. Den hastighet med vilken detta fenomen fortskrider kräver omedelbara åtgärder, inklusive reformer av jordbruksmetoder, bättre förvaltning av vattenresurser och en integrerad strategi för att bevara historiska platser. Om Iran inte agerar nu riskerar landet att förlora ovärderliga delar av sin kulturella identitet.